Inland tänker jag på förlossningen. Ni vet sådär att jag undrar hur fan gick det egentligen till och hur sjutton kan alltihop bara läka ihop och bli ungefär som vanligt. Kropp till att vara fantastisk liksom. Och ( nu får ni blunda om ni är känsliga läsare) jag menar det här med att de sydde ihop en med hur många stygn som helst. Det är liksom fucking fabulöst att en sitter här idag. Jag menar. DE SYDDE I UNDERLIVET. Det är liksom inte nån jävla kudde de syr. Det är ett underliv. Jag älskar min kropp så jävla mycket. Så stark och bra.

//Tankar från sängkanten


4 thoughts on “

  1. Alltså det är en sak som jag brukar stå och fundera på när jag instrumenterar på suturering av förlossningsskador, varför kvinnor utsätter sig för barnafödande – för jisses, så trasig i underlivet man kan bli.

  2. Visst är det fascinerande. Att man ändå har den förmågan att läka ihop även om vägen dit kan vara lång.
    @Maria- när jag blev ihopsydd efter första förlossningen var jag initialt inte orolig över mina skador utan låg istället och nojjade över alla människor i salen som hade fri sikt över min trasiga sfinkter och det faktum att bedövningen gjorde att jag fes ohejdat… Tur att all op

    1. ..personal är så proffsig och snäll så jag kunde koppla av till slut och fokusera på att jag faktiskt skulle få träffa en bebis sen. Min bebis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s