Osäkerheten

Jag går sönder i molekyler emellanåt.

Av oro för att det inte längre lever något därinne. För även om vi lyckades bli gravida på egen hand (och därför väl borde kunna bli det igen) så vill jag verkligen att detta ska få leva. Jag vill ju träffa det där lilla fostret som ligger därinne och växer till sig. Jag vill känna dess rörelser varje dag och jag vill att eddan ska få träffa sitt syskon. Men jag vet också att innan vecka 12 kan vad som helst hända. Det kan sluta leva därinne. Och det är bara så det är. Men det tar inte bort längtan att få se vem det är, att få träffa den i augusti.

Så.

Lite oro så här på onsdagsmorgonen, I give you!


5 thoughts on “Osäkerheten

  1. Känner igen det där! Det enda man kan försöka trösta sig med är att om det värsta händer är det 1) bättre tidigare än senare och 2) inte på något vis ens eget fel för allt man kan göra i början är att vänta och hålla fast vid hoppet. Men det ska säkert gå bra! Jättebra!

  2. Katta- Ja jag vill bara att det ska vara vecka 18 elller nåt sånt nu
    Charlotte- Ja det är bara att hoppas och vänta och se. Vi har ett UL den 22:a så då får vi se hur det ser ut då.

  3. Stor kram! Den där väntan är vidrig. Å oron kan liksom fortsätta å fortsätta ju mer en googlar på hemska saker som kan hända både förr å senare. Hu. Håller tummarna för att du ska få tiden att gå snabbt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s