Det lilla barnet kom den 10 augusti…(känsliga läsare osv)

Han är här nu. Lillebror. Som vi har väntat och längtat och hoppats och väntat och önskat. Och så kom han. Efter en (beprövad?) finsk hinnsvepning som min fantastiska barnmorska föreslog fredagen den 9 augusti. Hon liksom bara antog att det var det vi önskade när vi kom på det allra sista besöket. Och det var det. För som vi väntat den här sista varma juli-augustimånaden. Klockan 10:11 på lördagen den 10 augusti kom han. Och fort gick det. Och egentligen ganska odramatiskt och kontrollerat jämfört med förra gången. Jag vaknade klockan 04:00 av att kroppen sa: Nu är det dags, liksom som en hög viskning och början till värkar. Och jag låg ett tag i sängen och funderade. Är det nu? Eller är det falskt alarm? Jag väckte Hilarious vid 04:30 och sa att nu händer det. Nu gör vi oss beredda. Jag gick och duschade. Han gick och väckte min mamma som sov på soffan, helt lugnt att det är nog idag det händer.

Jag satt ett tag i fåtöljen i vardagsrummet och liksom kände hur det molade igång, hur värkarna hela tiden kom regelbundet med fem minuters mellanrum. Vid 06:30 åkte vi in, med tydliga värkar men som inte gått överstyr ännu (förra gången kom vi in och då hade det gått lite för lång tid kan jag tycka såhär i efterhand, men en vill ju inte bli hemskickad, för allt i världen, så då väntar en gärna lite extra, och jag visste ju inte vad en riktigt jobbig värk var heller då). I bilen ringde jag in igen till förlossningen och sa att nu var vi på väg in till SÖS. Varpå kvinnan i telefon säger ” Det går inte, vi har fullt!!!

Som att jag klarar ett sådant besked just där, just då. Men jag behärskar mig och säger att vi ringt in tidigare och fått bekräftat att vi är välkomna in när det sätter igång. Och hon vänder sig till någon kollega och återkommer efter nån minut med : Ja ni ÄR välkomna in! Tack osv.

Vi kommer in och skrivs in vid 06:45 och min man gör ett fantastiskt arbete med att hjälpa mig igenom varenda värk. Om jag kunde rekommendera er en människa att ta med er in i förlossningssalen så vore det honom. Helt fantastisk och lugn och klar hela tiden! Jag lyckades faktiskt säga det till honom i början också (moi mycket snäll, ej partisk osv).

Min fantastiska barnmorska visar sig heta Amie och hon kommer att vara närvarande under hela värkarbetet (som avslutas ungefär klockan 10:00, då krystvärkarna tar vid och hon säger åt mig på skarpen att NU SKA DU FÖDA BARN!

Och lustgasen. Och det faktum att det verkligen kändes som att jag skulle dö ett tag där. Men jag fick nya krafter. Och jag andades och skrek och andades och skrek. Tömdes på urin. Och skrek att ” NI MÅSTE STOPPA BARNET!”. Varför någon nu skulle göra det, jag var ju inne för att föda det. Men ni vet. Och tryckte ut ungen. Som om en stor vattenmelon skulle till att födas. Och var under hela förloppet så medveten om alla steg. Jag visste att nu skulle jag behöva krysta ut ungen. Den känslan fick jag aldrig riktigt förra gången, för jag lyckades inte andas igenom värkarna lika bra och heller inte förstå vart i förlossningsarbetet jag befann mig. Och lyckan när jag ser att ungen är ute. Och att det är en liten pojke. Och moderkakan släpper. Och är hel. Och ingen navelsträng har snott sig runt halsen. Och han skriker. Och han läggs på mitt bröst. Och börjar nästan genast picka efter bröstet. Och vi har inget namn, utan kallar honom bara för Kiwi. Och Hilarious tar kort på mig. Och Amie (bm) börjar undersöka skadorna på mig. Och de visar sig vara minimala, bara några ynka små stygn som ska sys. Ingen operation. Inget uppvak till klockan fem. Bara lokalbedövning och swishswosh så har hon sytt ihop. Hon kallar det grad 2, men det är ingenting i jämförelse med min grad 2 förra gången. Några värktabletter så känner jag mig redo att gå och kissa. Hur annorlunda det kan vara. Hur länge det tog att komma tillbaka förra gången. Hur snabbt jag kände mig redo att möta världen den här gången.

Vi får vår bricka med frukost. Och en flagga. Och blir omkramade av bm. Och de mäter gossen till 53 cm. 3680 gram. 37 cm i huvudomfång. Och vi får ett dubbelrum på BB. Där vi vilar oss i några timmar. Men då Hilarious inte får sova över (eller får, han får sova i en stol i så fall) och jag känner att jag är så pass återställd att ”hemma vore bättre” bestämmer vi att vi ska åka hem samma kväll. Träffa Eddan och mormor. Läkare undersöker barnet och de ger honom högsta betyg. Ingen fara att åka hem, återkontroll på tisdag!

Och vi åker hem, åtta timmar efter förlossningen sitter vi hemma i soffan, visar upp vårt underv(ä)rk!

För ont gör det. Tamejfan vad ont det gör. Men att ha kontroll på processen, det hjälpte mig igenom det!


25 thoughts on “Det lilla barnet kom den 10 augusti…(känsliga läsare osv)

  1. Fy fasen så cool du är kvinna..! sitter här o gapar. Hem efter 8 timmar?! hahaha. Ja ni har ju rutin på det där nu😉 Vill också ha en bääääbiiisss

  2. Känner så igen det där. Kanske inte lugnet då, pga hade värkstormar så hann aldrig andas men i övrigt. Jag gick ju också sönder som en trasa första omgången (inte så konstigt med sugklocka) men nu hade jag världens coolaste barnmorska som såg till att ajg inte ens behövde ett endaste stygn.
    Sist stod jag inte på benen på 48 timmar, kissade inte sjlv på samma tid. En timme efter stod jag i duschen. Så himla coolt!

    (Och grattis igen, igen och igen! )

  3. Så fint att läsa om alla detaljer också. Å än en gång, så coolt att vi låg i varsin ände av stan å födde barn samtidigt. Fast två rätt olika förlopp…ska uppdatera med mina detaljer inom kort!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s