Omen

Jag misstänker på allvar att mitt barn är psycic. Ni vet sådär att han kan förutspå dåliga dagar och känna på sig saker. Som imorse. Vi låg och gosade allihop (jag, Eddan och Iska)i sängen till över 7. Då börjar det liksom bli sent för att hinna med alla rutiner på morgonen för att vara på föris vid 9, men vi tog det lugnt. Sen tog vi det väldigt lugnt (jag tål inte stress så bra längre/just nu/whåtteva) vid matbordet och åt o godan ro. Hence, två nakna barn klockan åtta, men mätta och glada i alla fall. Så ger jag mig på konststycket att klä på bäbisen, inga problem. Men när vi kommer till Eddan. Då börjar det kännas lite olustigt. Han vill verkligen inte. Klockan är halv nio och om han ska gå själv räknar jag med fyrtio minuter allra minst för att hinna med att hoppa i alla vattenpölar, kräla på marken, titta på byggnadsarbetarna och ropa efter pappa. Eddan TOTALVÄGRAR ytterkläder. Och ni vet han är stark nufötiden. Och väldigt envis emellanåt. Så skrek han HEMMA HEMMA några gånger och jag och mitt dåliga samvete började resonera om det inte vore bättre att ha honom hemma idag. Umgås. Mysa. Bråka lite om hur mycket Bajan vi ska kolla på osv. Men så tänkte jag att jag kanske inte får ge med mig så lätt nu, för då kanske han tror att han alltid bara kan skrika hemma så får han stanna hemma. Och det funkar ju nu när jag är hemma, men det funkar ju inte sen när båda jobbar.

Så efter en del lirkande (läs: påklädning under motstånd) har jag båda barnen i hallen, påklädda.

Vi börjar gå.

Kommer till förskolan med båda barnen i vagnen. Milstolpe. Eddan brukar hoppa ur och i vagnen några gånger på vägen.

Och där börjar det.

Eddan vill inte kliva ur vagnen. Nähepp. Inget ovanligt.

Bara en ordinarie där idag. Och FULLT KAOS! De äldre tanterna på andra avdelningen (vi har tre unga tjejer som är VI ÄLSKAR på vår avdelning) är helt stissiga och skäller ut vår fina Emma för än det ena än det andra. Det barnet har inga vantar. Det är farligt att gunga. Etc.

Eddan som är ganska iakttagande och lugn låter sig till slut bli upplockad ur vagnen av mig (ingen annan får ens försöka) och sätter sig i sandlådan och jag sätter mig och bredvid honom och bygger kakor (för att jag vill vänta in någon från Eddans avdelning att lämna över till, och för att det är rätt mysigt att sitta och leka i sandlådan istället för att sitta på ett torrt tråkigt kontor liksom).

Två barn ramlar och slår sig på gungan. Ett barn försöker dra av ett annat barn mössan, som sitter fast med snören så han håller på att kvävas, Emma försvinner pga blir utskälld av äldre tant (tror därför, skulle i alla fall jag gjort, typ gått och gråtit lite och sen kommit tillbaka). Den andra avdelningen packas ihop i vagnar och får västar på sig. Något barn blir inskolat. Runt omkring skriker och gråter barn som just blivit lämnade och mitt i allt detta sitter jag och Eddan och bakar sandkakor. Han säger åt mig att SITTA om jag försöker resa mig. SITTA MAMMA! Det svider i hjärtat. Varför lät jag honom inte bara vara hemma? Hur lugnt och skönt vi kunde haft det hemma i soffan hela förmiddagen. Jag tror det var detta han kände på sig den lille rackaren.

Men Emma kom tillbaka och jag lämnade över lugnt och fint, och även om jag såg tårarna komma så vet jag att han trivs där. Oftast. Även om det blir sådana här kaosdagar också emellanåt.


One thought on “Omen

  1. Men åh det skär i hjärtat. Att lämna sitt barn som inte vill… världens världens jobbigaste! Hoppas att ni fick en bra kväll sen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s