Få saker får mig ur fattningen numera. När jag sovit och har börjat träna och känner att både styrka, självförtroende och självkänsla växer i takt med avklarade tränade timmar. Tålamod har jag massor osv. Jag känner hur livet kommer åter ochsåvidare.
Men så helt plötsligt …
…slår det till och säger POWPOWPOW, nu ska vi ge henne en liten prövning igen. Hon verkar slappna av lite väl i den där tvåbarnsmammarollen. Barnet vägrar kläder, vägrar mat, vägrar vagn (inget nytt under solen egentligen, ongen ÄLSKAR att gå.gå.gå.). Och en vandring till förskolan som förr tog tjugo minuter kommer snabbt upp i en timme efter att ha tittat på dörrar som öppnas och stängs automatiskt i en kvart, tryckt på hissknappar i en kvart och legat och krälat i vattenpölar ytterligare en kvart. Jag känner inte igen mitt barn längre. Mitt barn som tidigare gärna satte på sig kläder. Mitt barn som gick och gick för att den sista biten be om att få åka vagn. Mitt barn som lyssnade på vad jag sa. Gör numera inget av ovanstående. Och morgonrutinen och hämtningsrutin har fått en helt ny form. Och tar en herrans massa mer tid.
Och det är ju inte det att jag har något emot att ongen säger nej och inte vill göra saker. Det fattar jag ju. Mänskligt osv. Men MÅSTE HAN GÖRA DET MED MIG? Och MÅSTE HAN GÖRA DET PÅ MORGONEN när vi redan är stressade som det är? Som tur är har jag kloka vänner som beskriver liknande förlopp så jag oroar mig inte så mycket. Han är bara ett normalt barn osv. Men ändå. Tiden det tar att ta sig till förskolan. EN TIMME! Och då menar jag från att vi öppnat dörren. Efter att ha kämpat på oss kläder och ätit frukost.
SKA VI HA DET PÅ DET HÄR VISET NU?
H to the Hilarious. B to the Baglady. 
Och där är ett skäl så gott som något till att vi har valt ett dagis som bokstavligen ligger på andra sidan gatan. 😉
SMART! Önskar vi hade ett på andra sidan gatan. detta är enda det som ligger bäst till (och som känns bra i övrigt).