Det skulle ta sina dryga tvåochetthalvt år att känna att min kropp faktiskt är min. Men nu känner jag det. Att jag inte planerar att bli gravid och att mina bröst tillhör mig och bara mig (och en liten Iska några gånger om dagen, men vi kör faktiskt mest ersättning nu). Att min kropp sakta men säkert börjar bli stark och att jag orkar att bära mina barn. Genom IVF-behandlingar och sprutor, genom förlossningssalar och operationssalen och att faktiskt ha landat på andra sidan och ge sig den på att nu ska min underbara FANTASTISKA kropp få bli lite bortskämd efter att ha levererat två fantastiska små ungar. Det är den värd. Den är så jävla fucking amazing. Bästa kroppen!
Efter den förra förlossningen och graviditeten har jag verkligen vänt det här skeppet, den där kroppen som inte fick särskilt mycket tack efter den första graviditeten. Jag tackade med ännu en graviditet liksom. Nu ger jag tillbaka lite. Unnar mig och min kropp! Igår med ett Kick-ass-mamas pass på Rosa Skrot, idag med vardagspromenad i rask takt till och från förskola och mammagruppsträff. Däremellan panik-hem och parkera om bilen som vi glömde igår. Inga böter. Prisa gudhen osv.
Så. Slut på meddelandet/predikan. Amen.
H to the Hilarious. B to the Baglady. 
Men vilken bra känsla!
Mycket bra känsla!
Cool känsla! Är mkt impad av dig och intalar mig att jag inte får jämföra mig med tanke på div. olika saker såsom att jag snittades, jobbar 25% osv.
Jag har tränat med hantlar två gånger hemma (i november). Simmat 600 meter (igår). Och laddat ner en tränings-app (som jag aldrig öppnat). Ska ta tag i det efter nyår när min tandgrej läkt lite mer (ska inte ta i just nu). Kanske simma nån gång till innan dess dock. Och i mars tänkte jag åka ett skidlopp, bara en mil, men ändå. Har du nåt mål/nån hållpunkt för din träning? (Inte för att en måste ha det men själv sporras jag av det.)