Sommarnatt

Hur ska jag formulera mig. Det är så här att eh jo såatte vahettere jag blev visst uppsagd från jobbet innan midsommar. Nu är det bara här och nu som gäller. Arbetsbrist säger de. Omorganisering. Och då får inte jag (och sextio andra kompetenta) plats. Vi måste bort. Och det omdelebums. Och jag som skulle börja jobba den 25 augusti fick se mina framtidsplaner sopas av gatan. Föräldraledig fram till dess. Tre månaders lön efter det. Och vi vet inte riktigt hur vi ska bete oss. Vi har några alternativ som alla lockar. Vi tänker en resa till Argentina. Eller Los Angeles och hälsa på faster Viveca. Köpa hus. Ny stad. Nytt liv. Norrköping eller Skåne. Nära till föräldrar. Kanske inte nödvändigtvis allt på en och samma gång. Men lite pö om pö. Och mitt i alltihop är jag uppsagd och de har valt bort mig. De fann ingen plats. Och jag sökte ett jobb i Madrid. Men föll på ringrostig spanska. Hasta la vista! Ska få lite hjälp på traven. Trygghetsrådet. Kan jag behöva. Är mycket osäker på vad jag ska göra med mitt liv. Vissa brinner. Jag fimpar idé efter idé. 

Tänker att hur svårt kan det vara att brinna. Att hitta det där som jag brinner för. Varför brinner inte jag? Och så lägger jag mig på bryggan efter en jobbig morgon med två barn. Andas in. Andas ut. Gråter av mig depression. Gråter ur mig det som jag tynger. Gråter för att jag inte känner något just nu. Gråter för jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. 

Tillbringade två veckor med mamma och pappa i Skåne. Ensam med barnen i en vecka. Mängden respekt jag fick för ensamstående föräldrar. Ett barn som panikskrek varje morgon. Ont i magen. Larmet. Mammigheten. Men med en nyfunnen kärlek till mina föräldrar som tog tag i det när det krisade. Som styrde upp en trasig båt. Seglade oss i hamn. Och svärföräldrarna som hjälper oss nu. Och vi pratar ut. Och relationerna i denna släktkonstellation. Och hur jag ska bete mig när mina barn blir kränkta av närstående. Och alltihop. En del av livet. En del av det hela.

Jag gör sextio armhävningar på bryggan. I rak följd. Andas in. Andas ut. Reser mig upp och går.  


11 thoughts on “Sommarnatt

  1. Oj, jösses. Så ledsen för jobbet. Men ibland är sånt välsignelser i ulvakläder. Eller nått. Nu är allt möjligt! Men förstår att det är jobbigt. Trygghetsrådet är awesome, jag var där efter Attling. Det får vara jobbigt ibland, ba ner å upp igen! KRAM!

  2. Så trist, så övermäktigt (när man inte väljer bort aktivt själv). Men jag är övertygad om att du kommer hitta en lösning, något du vill göra. Iaf för en tid – du är grym!

    Och du, jag är som starkast när jag har brutit ihop.

  3. Hej Miss Baglady,

    Jag läste ditt inlägg på jobbet idag (vikarierar på Trygghetsrådet över sommaren) och vill bara säga att det är skit att bli uppsagd under föräldraledighet. Har också varit med om det.

    Under våren har jag bloggat om min berg- och dalbanetillvaro som arbetslös. Kanske kan du hitta någon igenkänning där? Jag känner igen mig i de reaktioner du beskriver i ditt inlägg i varje fall. Kanske kan du också hitta lite ord att hålla i handen på vägen mot nästa jobb?

    De rådgivare jag har träffat på Trygghetsrådet brinner verkligen för att klienterna ska hitta fram till det jobb de vill ha. 9 av 10 klienter har nytt jobb inom sju månader.

    Hur jobbigt beskedet än var att få hoppas jag du haft bra stunder i sommar.

    Vänligen
    Vera Varg

    https://supervalaret2014arbetslos.wordpress.com/page/8/

  4. Jobbigt!

    Blev också uppsagd under min föräldraledighet (men med lite längre varsel innan avslut) och söker jobb nu. För mig har det varit en process verkligen att vrida och vända på vad jag vill egentligen, för precis som du skriver så känner jag inte att jag brinner (men att jag såklart har saker jag är bättre på och tycker är roligare) så det är svårt att välja när jag nu till viss del kan. Går också hos Trygghetsrådet och tycker att det funkar bra.

    Ta det lungt och som flera har skrivit så löser det sig.🙂

  5. Tänker på dig Maria! Och på er. Vi finns här om ni behöver en fristad. Ett lugn. Fjälluften gör extremt gott för både själv och tankeverksamheten. Vi finns alltid här med öppna armar så som ni alltid har gjort för oss.

    Och din situation känns som min för 2 år sen. Det går. Men det tar tid. Man får gråta, må dåligt, känna sig förtvivlad. Tvivla på sig själv, livet och alltet. Det får ta tid. Det viktigaste är att man har familj och vänner omkring sig. Dom som ger en styrka, kraft och råd. Som får en att orka kliva upp till en ny dag. Varje dag.

    Ta hand om dig. Och er.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s