Jag gick hem från jobbet med frossa igår.
Och eftersom jag är omgiven av dåliga samveten och mindre bättre vetande så lovade jag Iskan att också vara hemma med mig då han också klagade på ”ont i hela kroppen” och pekade på halsen.
Det lilla barnet med alla känslorna. Har aldrig hört ett barn skrika högre än han gjorde när jag helt utmattad försökte övertyga honom om att sängen var nästa instans efter lunchen. Gallskriket. Mördande.
Nä. Tacka vet jag youtubeklipp och ”tåpbilen Olle”. Det enda som funkar.
Nu kollar vi på youtubeklipp om racerbilar och jag försöker läsa ikapp nästan ETT ÅRS BORTAVARO från bloggar.
Välkommen tillbaka till bloggvärlden! 🙂