den där ungen

Ni vet Eddan. Han som nyss föddes och låg och ammade mest hela dagarna. Igår vid middagsbordet med alla samlade sa han, och nu citerar jag: ” Jag älskar dig mamma” och ”Du är bäst mamma” och ”Jag älskar mamma”. Om jag satt och nästan inte kunde låta bli att böla much? 

And it goes a little bit something like…

Vi bokade en femveckors till Los Angeles. 

Ni vet sådär härligt spontan en kan vara när en inte har något jobb att komma tillbaka till och har två barn som inte lämnat blöjstadiet. 

Vi åker den 25 augusti och kommer hem i slutet av september. Alltså helt i slutet. Typ sista dagen. 

Det betyder att jag kommer att ha tillbringat både min trettioårsdag och min trettiofjärdeårsdag i USA. Vi ska hyra en stor bil eftersom det ju är det enda vettiga sättet att ta sig runt den där stan och vi ska uppleva massor. Och bränna pengar vi inte har. Och när jag kommer tillbaka i oktober ska jag kamma mig, klippa av dreadsen, klä mig i kavaj istället för solblekta shorts och skaffa mig ett jobb. Ungefär. 

California, here we come!!!

 

Sommarnatt

Hur ska jag formulera mig. Det är så här att eh jo såatte vahettere jag blev visst uppsagd från jobbet innan midsommar. Nu är det bara här och nu som gäller. Arbetsbrist säger de. Omorganisering. Och då får inte jag (och sextio andra kompetenta) plats. Vi måste bort. Och det omdelebums. Och jag som skulle börja jobba den 25 augusti fick se mina framtidsplaner sopas av gatan. Föräldraledig fram till dess. Tre månaders lön efter det. Och vi vet inte riktigt hur vi ska bete oss. Vi har några alternativ som alla lockar. Vi tänker en resa till Argentina. Eller Los Angeles och hälsa på faster Viveca. Köpa hus. Ny stad. Nytt liv. Norrköping eller Skåne. Nära till föräldrar. Kanske inte nödvändigtvis allt på en och samma gång. Men lite pö om pö. Och mitt i alltihop är jag uppsagd och de har valt bort mig. De fann ingen plats. Och jag sökte ett jobb i Madrid. Men föll på ringrostig spanska. Hasta la vista! Ska få lite hjälp på traven. Trygghetsrådet. Kan jag behöva. Är mycket osäker på vad jag ska göra med mitt liv. Vissa brinner. Jag fimpar idé efter idé. 

Tänker att hur svårt kan det vara att brinna. Att hitta det där som jag brinner för. Varför brinner inte jag? Och så lägger jag mig på bryggan efter en jobbig morgon med två barn. Andas in. Andas ut. Gråter av mig depression. Gråter ur mig det som jag tynger. Gråter för att jag inte känner något just nu. Gråter för jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. 

Tillbringade två veckor med mamma och pappa i Skåne. Ensam med barnen i en vecka. Mängden respekt jag fick för ensamstående föräldrar. Ett barn som panikskrek varje morgon. Ont i magen. Larmet. Mammigheten. Men med en nyfunnen kärlek till mina föräldrar som tog tag i det när det krisade. Som styrde upp en trasig båt. Seglade oss i hamn. Och svärföräldrarna som hjälper oss nu. Och vi pratar ut. Och relationerna i denna släktkonstellation. Och hur jag ska bete mig när mina barn blir kränkta av närstående. Och alltihop. En del av livet. En del av det hela.

Jag gör sextio armhävningar på bryggan. I rak följd. Andas in. Andas ut. Reser mig upp och går.  

Barnet och könen

Etiketter

- ”Det där mammas snippa” 

Eddan 2 år och 4 månader när han står och iakttar mig i duschen. 

Alltså. Så himla bra barn det där. Och jag som inte ens hade ett vettigt ord för snippan när jag var liten. SKANDAL. Det var inte bättre förr. Det är bättre nu och det ska bli ännu bättre framöver. 

Delad ekonomi much?

Inte vet jag hur ni andra gör för att hålla ordning på ekonomin därhemma men vi i vår familj (dvs jag och Hilarious) samlar kvitton som vi i slutet av varje månad går igenom, kvitto för kvitto, i excel där det dokumenteras för evighet amen. 

I alla fall. Tycka vad man vill om dessa smått perversa böjelser för kvittosamling och bokföring. Så gör vi i alla fall. 

Men. 

Vi har nu även börjat sitta (inte på min inrådan) och gå igenom internetbanken också. Ni vet, Hilarious sitter med blicken fäst vid alla mina transaktioner. Som är ANINGEN fler än hans lilla mediokra lista på i snitt två transaktioner i månaden. 

- Jasså, gick du till Coop två gånger den dagen? – kan det låta. Eller.

- Men hur mycket handlar du egentligen? Eller. 

- Alltså, det där Bibbanbull, vad är det för nåt?

Varpå jag såklart  känner mig oerhört kränkt och svarar nåt i stil med skit-i-det-du. 

Mycket bra för parrelationen. Eller.  

Det är något med fredagen den trettonde

Jag ska iväg till tandläkaren med Eddan idag på grund av en vattenrutchbanevurpa igår eftermiddag. Jag, min kamikaze, tog för andra gången med mig barnen till badhuset och det ville sig inte bättre än att Eddan ramlade när han skulle gå UPPFÖR rutschbanan istället för att åka nerför, mina varningsord till trots. Så i morse när han vaknade och klagade att han hade ont i munnen ringde jag och bokade en tid.

Och morgonen gick sedan i trotsets tecken kan jag säga. Ingen blöja skulle han ha på, för han ska ju ha kalsonger på sig numera. Sedan var det den där med vagnen. Som han prompt skulle ligga i och lillebror fick snällt sitta i sele. I regnet. Och tårarna och skriken när E inte lyckades ta sig upp i vagnen själv. För jag får ju inte hjälpa. Vi kan väl kalla det lite lätt hysteria!

I alla fall. Jag kollade in aktiedepån. Är något av en stjärna på det där. Borde bara placera pengar. Har gjort cirka 257 procent på ett innehav. DET NI!

Så.

Nu är det snart sommarlov. Jag laddar batterierna nu.

Kamikaze?

Ops, glömde förtälja det faktum att jag ska rodda projekt tvåbarnsfamilj till stor del själv under sommaren då min underbare man semestrar framåt mitten av juli. Hence. Vi ska aktivera oss i en liten grupp om tre och ro iland vardagspussel.

Sa nån allkonstnär?

Jag tänker färdiglagad mat. Färdigmosad frukt.

Frågor på det?

Taskig timing eller bara helt rätt i tiden?

Vi letade ju hus. Och hade hittat ett jetefint i Gnesta. Och så fick jag besked att de ska säga upp en tredjedel av personalen på mitt jobb. Och här går jag hemma och sliter med blöjbyten och humörsvängningar och allskön funderingar kring livets mening. Så baboom så kanske jag fick den där sparken i baken som jag så väl behövde efter att ha ”funderat framtid*” hela föräldraledigheten. Alltså. Jag rättar. Jag BORDE ha funderat framtid men jag har i stort sett mest hunnit med att byta blöjor och skaka vällingflaskor. För att jag är inte den planerande typen och jag ”tar dagen som den kommer” och såvidare. Borde blir mer strukturerad och sätta mål och sånt där tråkigt. Men jag fungerar ju inte så väldigt bra med mål på lång sikt (läs träna inför Midnattslopp och annat) och så säger svärmor de förlösande orden. Det där om hur jag måste ta reda på vad det är som gjort mig rädd för min egen personlighet och reda ut det. Se styrkan i det. Plocka fram det och stärka upp det. Göra det till min grej. Och jag känner att jag är något på spåren. Men hur GÖR jag?

Alldeles oavsett. Idag skiner solen och Eddan har två dagar kvar på förskolan, sen är det sommarlov i två härliga månader.    

Bröllopshelg på Öland

IMG_2442

Världens finaste par har nu valt varandra och jag och Hilarious fick dela deras dag. Jag är så himla lycklig för deras skull. Världens finaste bröllop var det dessutom. Och solen. Och solnedgången. Och Öland. Och kärleken. Och bruden var cirka världens snyggaste. Och deras lycka. 

Det är ju liite synd att man bara gör det en gång i livet för det är ju en väldigt rolig fest. 

Och detta att gå på barnfritt.

Jag sitter och njuter och tittar på bilderna och en liten tår rullar ner för kinden. För det är så himla vackert. Kärleken. Att de valt varandra. 

 

 

När jag faktiskt kommer till insikter

Det är inte varje dag och det är inte alltid helt tidigt men ibland kommer jag faktiskt till insikter och anammar tankar som jag vill leva efter. Och det är mycket tack vare att jag träffar min svärmor faktiskt. För hon är en sån person som faktiskt tar det personliga utvecklandet på allvar och rekommenderar böcker för att komma till insikter. Inte pådyvlande utan bara genom små rekommendationer. Som vi får göra som vi vill med. Antingen lyssnar vi. Eller så struntar vi i det. Och går vidare ovetandes i livet. För några veckor sedan rekommenderade hon en bok som på svenska heter Känn rädslan- och våga ändå och tar upp ämnet optimism och ett positivt tankesätt inför det livet bär med sig. Och kanske är det just det jag behöver just nu. Inse att jag kan inte påverka andras handlingar (i någon större grad) och jag ska heller inte störa mig på det folk gör och säger, utan arbeta med mig själv och mina inställningar. För det är ju min självkänsla som är stukad om jag blir provocerad i olika situationer. Jag som måste arbeta med min inställning till andras framgångar. Och jag tycker att jag redan kommit en bit på vägen. Genom att ta steg och våga saker som JAG vill göra, för MITT bästa stärker jag MIG och MIN självkänsla. Och att tänka att ”Jag är rädd, men jag gör det ändå” har faktiskt fått mig att öppna ögonen lite. Jag är rädd. Jag är ofta rädd. Men jag ska bannemig göra det ändå. 

Och litegrann sådär är det nu. Fler som går i dessa tankar? 

Häromdagen

När vi satt och käkade korv och makaroner och kethup (vi gör ofta det pga trött och oinspirerad mamma) så började Eddan slå med båda besticken i bordet och ropa ” MERA BROCCOLI MERA BROCCOLI”

OKEJ UNGEN. Jag fattar hinten. Skärpning på torpet.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 519 andra följare